|
"Tim Burtons konstnärskap är även i fortsättningen oantastbart och intakt. Detta ordinerat som ett inledande, tröstande sedativ inför det lätt sorgliga faktum att "Apornas planet" nog som helhet är en liten besvikelse. Aldrig ointressant, men mycket förutsägbar. Hela tiden underhållande, men sällan överraskande och inte en enda gång oroande." - Johan Croneman i DN 010731
Det är ett väldigt akademiskt (och för den delen också väldigt oamerikanskt) sätt att nästan bara döma film efter storyn. Visst, historieberättande är en av filmens grundpelare, men det finns en anledning till att det inte BARA handlar om det. Den visuella delen samt skådespelet tycks hamna i andra hand hos många filmrecensenter. Formeln för denna recensionen i DN lyder ungefär så här: Förutsägbar + tekniskt nytänkande + delvis förstklassigt skådespelande = sevärd.
Man tycks liksom inte kunna uppleva något bara för syftet av att UPPLEVA! För det är väl det film handlar om? Jag älskar Tim Burton. Inte primärt för att han berättar fängslande historier utan för att han är (i likhet med Pearl Harbor-regissören Michael Bay) en visuell mästare. Apornas Planet är en fulländning i smink, kostym, scenografi och foto. Burton bygger upp stämningar som i sig blir små historier. Som i sig skrämmer en mer än någonsin en historia kommer att göra. Croneman på DN skriver att Apornas Planet är "hela tiden underhållande, men sällan överraskande och inte en enda gång oroande". Orden "överraskande" och "oroande" tycks här vara viktiga ord för recensenten. Vad jag inte kan förstå är hur man inte överskas, fängslas, oroas och skrämts av bilderna som Burton målar upp. Scenerna med Apor och frustar av djurisk ondska men ändå ligger människan närmre än man tror, är så skrämmande att man inte vet vart man ska ta vägen. Men sitter förstelnad framför bioduken.
Men i DNs värld tycks man ta lättare på ord som "underhållning" (oakademiskt, oamerikanskt) och sätta större värden på ord som "överraskande" som är i högre grad relaterade till ett smart historieberättande, vilket i sin tur indikerar att DN riktar sig mer till folk som identifierar sig med "kultur" mer än "nöje".
Ibland när man läser dagstidingarnas recensioner får man lätt känslan av att de alltid skrivs av folk som aldrig går i gång på någonting alls. Som inte lever och älskar för sin film, musik eller whatever. Folk som sitter på helspänn och försöker fånga den där snygga kommentaren eller formuleringen istället för att släppa taget och bara segla med i upplevelsen.
Men det är ju bara en känsla, knappast ett fullgott debattinlägg. Rock on.
Text: Konrad Olsson
|
|
