|
Jag skrev ett reportage om fanzinekulturen för ungefär ett år sedan. Det
innehöll intervjuer med popkultur-ikonen Jan Gravall samt med en fanzine-
eldsjäl från Piteå som heter Johan. Intervjun med Janne var mest för att
få en pratstund med en idol men de saker som Johan sa var det som
fick mig att verkligen vilja publicera artikeln. Killen brann så mycket för det
han gjorde att orden sitter fastetsade än idag. Håll i er, texten är rätt lång.
- Konrad
- Jag tänker på ett eget initiativ. Jag tänker att det är något man gör själv, på grund av en inre övertygelse. Dels för att man tycker att man har något att komma med, men också för att man känner ett tomrum. Sound Affects har lagt ner, Pop har lagt ner och den enda riktiga musiktidningen som idag finns på marknaden är Close Up. Det är nu fanzinen kan komma fram.
Johan Ohlsson, redaktör för Umeåbaserade punk- och hardcorefanzinet Spread the Message, har svårt att dricka upp kaffet. Han ska försöka förklara vad ordet fanzine säger honom, och han har mycket att säga, vilket gör det svårt för honom att mätta sitt koffeinbehov. Men det gör honom också mycket trovärdig när han pratar om det egna engagemanget. Han brinner för det här. Samtidigt har han svårt att sätta fingret på vad han tänker på.
- Jag vet inte riktigt hur jag ska definiera begreppet fanzine, säger han. Men just det där initiativet, att man gör någonting själv, att man anser att man har någonting att komma med, det tror jag är viktigt.
Och det är inte lätt att försöka beskriva vad ett fanzine är för något. I grunden är det en oberoende tidskrift som kommer av de två orden fan och magazine. En tidning för fans. Men där slutar också definitionen. Numera kan ett fanzine vara alltifrån handskrivna tankar fotostatkopierade på tre sidor till mer seriösa publikationer med färgtryck, egen redaktion och utbrett distrubitionsnät. Innehållsmässigt är variationen lika stor. Alltifrån utelämnande dagböcker till djupgående teman om musik, politik eller litteratur. Och eftersom fanzinebegreppet är så svårt att omfamna så blir detta inte en text om vad fanzinekulturen är för något utan snarare hur det kan vara.
Klart är i alla fall att ordet fanzine kom till när 20-talets science fiction-entusiaster började ge ut egna tidningar på skitigt papper (de sk pulpmagasinen) och knöt därmed sci fi-fansen till varandra. 1930 kom det första fanzinet ut i USA kallat The Comet. England fick sitt första 1936 och till Sverige kom inte företeelsen förrän efter kriget med tidningen Cosmos News 1954. 1940 myntades själva ordet och 1961 hamnade det för första gången i en ordbok där fanzinet beskrevs som en periodisk tidning för science fiction- och fantasyentusiaster framställd genom stencilering. Självklart var detta inte första gången tidningar ges ut utan inblandning av förlag och ekonomiska intressen. Men det är först då man kan urskilja en rörelse.
På 70-talet fick fanzinet en renässans i och med att punken slog igenom. Det var nu som gör-det-själv-andan som dagens Johan Ohlsson pratar om skapades och ett oändligt antal fanzines, som främst handlade om musik, tog form. Vissa dog redan innan första utgivningen. Vissa höll i flera nummer.
Idag blomstrar fanzinekulturen i Sverige. Trots - eller kanske på grund av - att tidningsklimatet nått ett lågvattensmärke. Förutom att de största musiktidningarna Pop och Sound Affects lagt ner så har Svenska Dagbladets Citybilaga, Bonniers Litterära Magasin samt Pops systertidning Bibel också gått en oväntad död till mötes. Detta samtidigt som Slitz blivit en osofistikerad herrtidning och Expressen Fredag förvandlats till en sladdrig skvallerblaska för fjortonåringar. Istället har utbudet av fanzines bara ökat de senaste åren. Mycket på grund av internet som gett upphov till en ännu större, ännu bredare och ännu mer svårdefinierad fanzinerörelse.
Idag hittar vi fanzines i alla storlekar. Från mer etablerade tidningar som popfanzinen Benno och Ettnollett (femton år förra året), hårdrockstidningen Akasha, hiphopmagasinet Gidappa och det feministiska fanzinet Bleck till mer obskyra fanzines som punkfanzinet Promenad (som snart släpper sitt tionde nummer), dagboksfanzinet Ellé, nättidningar som Naiv och Truckfighter och tusentals andra personliga, politiska och poetiska publikationer av varierande seriositet och kvalitet.
Ett av dem är Johan Ohlssons Spread the Message som nyligen kommit ut med sitt andra nummer. Johan sitter på Kafé Station i Umeå och gestikulerar vilt när han pratar om sin favoritsysselsättning. Frasen "jag anser att..." återkommer ofta och man märker att det handlar om åsikter, även om ämnet inte direkt är politiskt. Själv startade han sitt eget fanzine just för att han skrev mycket och gillade att läsa om saker som det inte skrevs om.
- Jag tyckte väldigt mycket om att läsa musikjournalistik, men jag tyckte inte att det fanns så mycket jag ville läsa, säger han. Vilket gjorde att jag drevs att göra någonting själv. Det fanns ett spelrum och jag ville göra någonting som också andra kunde tycka om. Jag älskar att uttrycka mig i ord och jag skriver väldigt mycket. Och till slut vill man ha det publicerat. Visst kan man skriva bara för sig själv, men det känns som att man vill nå ut till någon åtminstone. Och får man ett e-mail från någon som säger att "jag tycker om det du gör" så är det värt det.
Och just den kommunikationen är något som Johan ser som grundläggande. Det är inte så konstigt. Historiskt sett så har fanzinekulturen alltid handlat om att utbyta tankar människor emellan. För Sci-Fi-entusiasterna på fyrtiotalet kommunicerade man via fanzinens brevspalter. Idag är det betydligt enklare. Hemsidor, e-mail och annan ny teknik gör att subkulturerna förstärks fortare. Men Johan är fortfarande inte nöjd med kommunikationen inom den hardcorescen han tillhör.
- Kommunikationen är ju väldigt bristande idag inom fanzinekulturen. Folk orkar inte ens skicka två rader i ett mail och säga att "jag tyckte om ditt fanzine", något jag ser som en skyldighet. Jag blir nästan förolämpad om jag inte får det. Fanzinen har haft en väldigt stor betydelse och har det fortfarande. Initiativet, engagemanget, forumet, kommunikationen - allt vilar på fanzinen. Om man nu ska snacka om punken så anser jag att det är en väldigt viktig byggsten.
Och den byggstenen står i fokus när han gör sin egen tidning. Ambitionen är att skapa ett forum.
- Det finns en potential att öka kommunikationen och det är det jag vill göra. Jag vill ha ett forum, jag vill att folk ska reagera, jag vill att folk ska se att man lagt ner tid på det, säger han.
För Johan började fanzineläsandet i mitten på 90-talet när han hemma i Piteå tjuvläste sin storebrorsas hardcorefanzines. På så sätt kom han i kontakt med musiken - hardcore och punken - och började gå på spelningar där han hittade fler tidningar. Idag är han student i Umeå, ger ut sitt fanzine på fritiden och ser positivt på dagens fanzineklimat, till skillnad från tiden då han började läsa.
- Jag tappade intresset för fanzine någon gång kring 1996 för att alla var så otroligt likadana. De var otroligt klyschiga och dåliga och hade man läst ett hade man läst alla. Trångsynthet är det värsta ett fanzine kan drabbas av. Det är döden. Men nu tycker jag det kommer upp många intressanta fanzines i Sverige, vilket är positivt.
- Många har nog inte distans till det de gör. Det är fruktansvärt viktigt att kunna se på det från en annan synvinkel. Att försöka tänka sig hur personen bredvid en skulle reagera på det man gör. Att inte bara se det utifrån sin egen egotripp.
Jag frågar honom hur han ser på framtiden. Om han har tänkt sig en bana som professionell skribent eller om han bara tänker fortsätta ge ut tidningen på fritiden.
- En dröm är väl att någon gång kunna leva på det man tycker är roligt, vilket är att skriva, säger han. Men jag är en sån person att jag vill avsluta det jag påbörjat på ett snyggt sätt, så jag kommer nog göra ett antal nummer till. Ett hot är ju dock den ekonomiska biten, det är en ekonomisk förlust. Första numret förlorade jag femhundra kronor på och till mitt andra ligger jag ute med tusen. Som student har man inte så mycket pengar.
Och medan den 19-åriga Johan Ohlsson sitter i Umeå och funderar på hur han ska lägga upp sitt kommande liv som skribent så sitter den 36-åriga frilansjournalisten Jan Gradvall i Stockholm och ser tillbaks på sin karriär. En karriär som började med punkfanzinet Jörvars Gosskör för tjugo år sedan och som senare ledde till att han blev en av Sveriges största nöjesjournalister. Gravall skrev länge i tidningen Pop och frilansar numera för tidningar som Café, Nöjesguiden, Månadsjournalen och Dagens Industri. Men fanzineandan har han inte släppt än.
- Jag ser mig som en fanzineskribent i grunden trots att jag idag skriver för större tidningar, säger han över telefon. Jag är trettiosex år nu och jag skriver rätt likadant som jag gjorde när jag var sexton, förutom att jag blivit bättre. Jag har aldrig sysslat med traditionell journalistik utan jag har bara skrivit om de ämnen jag varit intresserad av, vilket grundar sig i en sorts fanzinetanke.
Det numera mutomspunna fanzinet Jörvars Gosskör var något som kom att förändra hans liv.
- Jörvars Gosskör har ju betytt allting egentligen. När jag började med det hade jag inga skrivambitioner alls. Jag och en kompis startade tidningen för att vi ville skriva om de band som vi gillade. Men när jag hållit på ett tag upptäckte jag att jag kunde skriva ganska bra om jag fick skriva om saker jag var intresserad av.
Fanzinet kan idag ses som en direkt inkörsport till de större tidningarna och den etablerade nöjesjournalistiken.
- Jag gick ekonomisk linje på gymnasiet och trodde att jag skulle bli revisor eller något sånt. Jag hade alltid trott att man var tvungen att ha ett yrke för att försörja sin hobby. Men efter vi gjort ett par nummer så fick jag kontakt med Mats Olsson på Expressen som då var popskribent, men som nu skriver sportkrönikor. Han skrev uppmuntrande brev och när vi lade ner tidningen så tyckte han att jag skulle börja skriva lite recensioner åt Expressen. Sen rullade det på och när jag bestämde mig för att flytta från Linköping till Stockholm så fick jag ett vikariat på Expressen i ett år. Det blev min journalistutbildning, kan man säga.
Idag köper han alla fanzines han kommer över men erkänner att det oftast är för mycket för att ta till sig.
- Det är alltid kul att läsa fanzines, säger han. Det finns verkligen en hängivenhet där som oftast saknas hos etablerad press. Jag tror också att alla artister tycker det är kul att göra fanzineintervjuer eftersom vet de då att det är någon som är entusiastisk och påläst som intervjuar. Istället för att det blir någon slags söndagsöppetvinkel, när det bara är någon som ska göra ett jobb.
- Det var också det bästa med att göra ett fanzine, minns han. Att man fick träffa en massa människor, folk ställde verkligen upp.
Gradvall uppmärksammar också det faktum att många tidningar nu överförts till internet. Något som han ser som helt naturligt.
- Det är ett bättre läge än någonsin att göra ett fanzine idag och internet är ju ett perfekt ställe att göra det på. Internet som sådant är ju punkmediet nummer ett. Och med alla diskussionsforum och chatforum som finns är det ju jättekul.
Jan Gradvall är ett levande exempel på hur man kan leva på det man tycker om mest. För Johan Ohlsson kanske det känns avlägset. Men Johan tänker ändå kämpa vidare och fortsätter ha åsikter och tankar om det mesta, även om det innebär att han kommer misslyckas.
- Man lär sig ju hela tiden av det man själv gör. Man strävar ju alltid efter att göra det bästa möjliga och det krävs alltid ett par misslyckanden innan man kommer dit man vill. Man gör ju någonting man själv trivs med men man måste också ha i åtanke om det kan finnas ett intresse för det man gör.
Och trots att han talar länge och väl om hur viktigt det är med kommunikation så erkänner han att han i grunden gör det för sig själv.
- Det viktigaste är väl att man själv är nöjd, säger han och tillägger - precis i samma sekund som kaffet kallnar:
- Och att man har ett öppet sinne.
|
|
