|
APTITRETARE:
Konrad Samuel Index Till Flare >>> ____ Ovan: New York porträtterat av Samuel Grönlund. |
|
Kort essä om fotografi.
Att ens försöka återge känslor på bild är väl inget annat än galenskap, precis som domedagsprofeterna som står på New Yorks gator och skriker. Precis så idiotiskt är det att försöka återge en känsla, en tanke eller ett fast synligt föremål på bild. När jag började fota lite mer på allvar, för ungefär tre år sedan, visste jag inte vad jag skulle fota, hur jag skulle fota och varför jag egentligen fotade. Det var bara någon slags cool image som drev mig. På lördag ska jag till Umeås kommunala ungdomskafŽ, Hamnmaskinen, och slösa några rullar. Inte för att det är ruskigt fräscht att fota kvällens händelse, inte för att folk förväntar sig att jag ska stå där längst fram vid scenen med kameran i handen som vanligt, eller för att jag någonsin kommer att lyckas tillfredsställa någon annan än mig själv. Allt handlar bara ytterst om min naivt kreativa uttrycksform, som antagligen bara kommer att kritiseras och ratas av förbipasserande människor, som tror sig ha en högre standard än mig på sina egna prylar. Men att ligga hemma på kvällarna och fundera på hur bilderna man ska ta om en vecka kommer att bli, utan att egentligen ha en aning om det, är för mig konst. Men inte på ett absolut sätt, utan mer på ett abstrakt lättflyktigt sätt som varje ögonblick kan försvinna för att senare dyka upp totalt förvandlad. Men bara för att vi på redaktionen tycker att mina bilder är bra behöver inte ni göra det. Snarare tvärt om, ni kommer antagligen att tycka att de är fula och antagligen kommer ni att tycka allt annat som vi gör är fult. Precis som vi kritiserar andra fotografer kommer ni att kritisera mig. Och precis som vi ratar fotografer, kommer ni att rata mig. Det är väl precis vad alla egentligen gör. Men om man vill bli konstnär måste man vara beredd på att kunna möta alla finkulturella reklamnissar, som inte gör annat än dålig reklam och dålig media, med ett skratt i ansiktet. Ta några kompisar, sätt er ned, fundera ut vad ni vill göra och gör det. Utan att ta hänsyn till andra människor, för det är precis vad alla värdelöst lyckade fotografer och mediamänniskor gör (tar hänsyn till andra människor). Ta för er av era liv, då kommer ni att lyckas. Men kommer man någonsin att lyckas för någon annan än sig själv? En gång kom en kille fram till mig och sa: ÓJävligt schyssta bilder, speciellt den där.Ó Och så pekade han på den första affischen vi gjorde till Flare. "Tack", sa jag. Det kändes som om jag hade lyckats. Efteråt förstod jag att jag hade lyckats tillfredsställa i alla fall en person i min omgivning, men bara för ögonblicket. Nästa gång skulle han få upp ögonen och se att den bilden eller kanske någon annan bild inte alls var bra, och att han själv skulle kunna ta en bättre bild med sin Fuji kompakt-kamera. Men visst är det väl så. I själva verket har jag aldrig egentligen lyckats, jag kommer aldrig att lyckas, vi kommer aldrig att lyckas. Att ständigt jaga känslorna och försöka få ner dem på en pappersyta som är 10x15cm är idiotiskt, och rent ut sagt helt värdelöst för min omgivning. Men ändå finner jag en njutning som är obeskrivlig i att ständigt hitta nya utmaningar, ständigt misslyckas och ständigt kämpa för att åtminstone försöka få och ha kontroll. Att alltid försöka överträffa sig själv och alla andra kassa människor. Att ständigt gå ifrån det man fotat och tänka högt för sig själv ÓJag fick nog några bra bilder i alla fall.Ó Men samtidigt vet man att det ytterst bara är för att det är motivet man fotat som är bra.
|